En vardag i Kina

Jag vaknar upp som vanligt av byggnadsarbetet som pågår utanför, klockan är åtta och de har säkert hållt på i några timmar redan. Jag försöker somna om men då sätter fyrverkeriena igång, detta är också något som jag har vant mig vid sen jag kom till Kina. Fyrverkerier varje dag, och natt, varsom helst när som helst, de älskar fyverkerier. Jag stiger upp för att fixa frukost, har provat mig igenom Kinas hela yoghurt sortiment (vilket inte är särskilt stort), har tillslut hittat en favorit, men jag saknar fortfarande filen.

Klockan tio har jag min första lektion, det är för mina äldre elever (13 år). Jag går in i klassrummet och möts av fyrtio leende ungar som alla säger i kör "Hello Aganäs" (har försökt lära dem mitt namn ända sen jag kom hit men det är omöjligt för dem att uttala det). Då sätter musiken igång som signalerar att lektionen börjar, musiken pågår i en minut innan den tystnar (under eftermiddagen pågår den i cirka fem minuter och under den tiden sitter eleverna och masserar sina ansikten, blandat med musiken har de en kvinna som räknar meditativt på kinesiska "yi, er, san, zi, wo, liu, qi, ba").
Eleverna sitter tyst och tittar på mig, jag säger "hello, how are you?". De svarar långsamt i kör "I'm fine thank you, and you?" och jag svarar "I'm fine to, thank you". Efter detta tystnar jag, om jag forsätter prata på blir de oftast förvirrade och oroliga för att de inte förstår. Jag skriver ett ord på tavlan (det är oftast lättare för dem att förstå ett skrivet ord än när jag säger det) och frågar "do you know" oftast svarar de "ting bu dong" (betyder förstår inte). Efter detta följer cirka fyrtio minuter av mig gestikulerandes, mimandes och svettandes. Jag frågar dem nåt de säger ting bu dong, de säger nåt på kinesiska och jag svarar ting bu dong. Men de finner mig i alla fall underhållande och mina lektioner är ett avbrott från deras annars så hektiska schema (de går i skolan från kl sju på morgonen till nio på kvällen och sen har de en hög med läxor efter det). De sista tio minuterna brukar jag låta dem spela hänga gubbe eller nån annan enklare lek. Musiken sätter ingång igen och lektionen är över, jag har femton minuters paus innan nästa lektion börjar och jag upprepar allt igen.

Efter min andra lektion är det dags för lunch och jag skyndar till matsalen innan rusningen sätter ingång. I matsalen har de små fönster där vi kan hämta vår mat, innanför står det personal redo att fylla min bricka med det jag pekar på. Jag pekar på räkorna och säger "ne ga" (vilket betyder det där, om jag hade sagt detta i USA hade jag antingen blivit nerslagen eller stämd) "ne ga" ägg och tomater, "ne ga" bönor med chili. Jag går och sätter mig med de andra utländska lärarna och vi pratar igenom vad som har hänt under våra lektioner.

Lunchen varar alltid två timmar och under denna tiden går alla till sina rum för att sova. Jag går för att vila mig en stund, efter lunchen ska jag ha mina yngsta elever så jag behöver vara utvilad. Jag somnar till en stund men vaknar upp igen av fyverkerier men det är ändå dags att ta mig till nästa lektion.

Jag hinner knappt stiga genom klassrumet innan de börjar skrika "Hello Agläs", frågorna haglar över mig "how old are you?", "do you like watermelon?", "what do you hear?", "what do you see?", "where are you from". Jag svarar på några frågor sen säger jag till dem att vara tysta, det funkar för en sekund sen sätter de igång igen. I början försökte jag överösta dem men jag har märkt att det bästa är att prata riktigt tyst så att de måste vara tysta för att höra mig. Men jag kan aldrig få det riktigt tyst, förutom när de målar, då är de knäpptysta. Därför brukar vi för det mesta måla hälften av lektionerna och då kan jag gå runt och fråga dem olika saker och lyssna på en och en. Jag vet aldrig vad som kommer hända under dessa lektionerna. Jag har haft lektioner då en elev börjar spy, en annan slagit sig och börjat blöda, en tredje plötsligt börjat klippa håret på sin bänkkamrat. Jag är numera förbered på det mesta.

Efter två lektioner slutar jag för dagen och jag möter upp Helen för att spela lite badminton utomhus innan middagen, vissa dagar tar vi en kort cykeltur eller en promenad. Medans vi spelar passerar alla våra primary elever oss, de skriker "Hello teacher" Hello Helen" "Hello Alice" om och om igen tills vi är utom synhåll för dem. Detta händer varje gång vi stöter på en klass med primary elever de skriker "hello teacher" och det spelar ingen roll om vi svarar dem de fortsätter att skrika tills de inte kan se oss längre.

Efter middagen har vi mandarin lektion, detta har vi numera två gånger i veckan. Vi har nyss börjat med detta, det tog ett långt tag för skolan att organisera våra lektioner. Men nu har vi satt igång och det blir bara svårare och svårare, ett ord kan ha runt tjugo olika betydelser beroende på vilken ton man använder och i vilket sammanhang man använder ordet. T ex jag försökte lära mig att säga stopp, för att kunna stanna taxin på rätt ställe. Stopp på kinesiska är ting, så jag provade nästa gång jag åkte taxi och ville stanna, jag sa "ting", inget hände, jag upprepade "ting", taxiföraren tittade frågande på mig, jag prövade igen "ting, ting" och pekade mot vägkanten. Taxiföraren stannade men han tittade fortfarande frågande på mig, jag betalade och klev ur taxin. Det visade sig senare att ting om man uttalar det med fel ton betyder lyssna, så jag satt och skrek lyssna om och om i taxin vilket förklarade förarens förvillade min.

Efter en lång dag är vi oftast trötta under kvällarna så för det mesta brukar vi titta på en av mina piratkopierade filmer, planera morgondagens lektioner eller bara prata igenom vad som har hänt under dagen. Det är mycket att prata om, det händer mycket, en dag kan ibland kännas som en vecka. Innan jag går och lägger mig brukar jag först jaga lite myggor, sen somnar jag till ljudet av några avlägsna fyrverkerier.

Beijing

Jag har varit en dålig bloggare på sistone har inte uppdaterat min blogg på ett tag. Här händer så mycket hela tiden och det är svårt att skriva om allt. Under de senaste veckorna har jag hunnit besöka Hangzhou, Shanghai och Beijing (har jobbat lite där emellan också). Vi har haft semester under den senaste veckan som gått, People's Republic of China firade 59 år i onsdags och kineserna har därför haft några dagars semester (inte alla, många här har aldrig semester). Jag och Helen beslöt oss för att passa på att åka till Beijing under denna vecka, vilket även stora delar av kinas befolkning gjorde.

Har aldrig upplevt så mycket folk på ett och samma ställe, de tre första dagarna var det lite mindre folktätt men mot slutet av veckan kryllade staden av folk. Trots detta lyckades vi ta oss runt med tunnelbanan, att åka taxi var ingen ide p g a trafikstockningar. Vi föjde bara med folkmassorna och hoppades de var på väg till samma ställe som oss. Vid rusningstrafiken fick tågkontrollanterna trycka in oss för att vi skulle få plats på tåget. Vid en station skulle nästan hälften av alla människorna av, jag och Helen stod lägligt placerade framför dörren och det fanns ingen plats för oss att ta vägen. Jag kände hur de tog sats för att kämpa sig av tåget, det enda jag kunde göra var att hålla ett stadigt tag om Helen och hoppas att vi skulle överleva. Den första vågen kom och vi flög av tåget, sen kom en andra våg bakifrån med alla som ville komma på tåget och vi fick återigen slåss om att komma på tåget. Under hela denna tiden hade jag ögonkontakt med en kinesisk man som satt säkert, lite längre bort. Jag måste ha sett galen ut, kämpandes för mitt liv, när jag kom på tåget igen såg jag att mannen flinade lite lätt. Jag bara skrattade och tänkte att detta går de igenom varje dag.

Vi besökte den fantastiska muren, det tog ca tre timmar med buss dit, vi fick inga sittplatser. Det var fint väder och vi klättrade upp för muren, det var brant. När vi kom upp till den högsta punkten stannade vi och åt en liten picknick. Det är en lång mur det är otroligt att tänka sig att de släpat all den stenen uppför bergen. Många bilder blev tagna av oss, men vi är rätt vana nu och den kinesiska posen sitter i ryggmärgen, V-tecknet och ett stort leende (alla kineser vet hur man posar för en bild, jag tror det är något medfött). Sen skulle vi ta oss in till Beijing igen och upptäckte att kön till vår buss var nästan lika lång som muren (liten överdrift, men det var en lång kö). Det var även den första gången jag sett en fungerande kö här i kina, de hade vakter som höll ordningen. Alla stod där lugnt väntades, jag såg inte en enda sur min och efter ca två timmar var vi framme vid bussen. Den här gången fick vi sittplatser.

Vi försökte se så mycket som möjligt, muren, den förbjudna staden, sommarpalatset alla templen, men vi insåg att allt inte var möjligt, det är en stor stad. Jag kan sammanfatta resan som en enda lång promenad, vi gick och gick hela dagar. Trots detta köpte vi aldrig en karta, på nåt sett hittade vi för det mesta dit vi skulle. Vi gick vilse några gånger men då fick vi hjälp av nån snäll förbipasserande många gånger kunde de även engelska (mest i de centrala delarna).

Det märktes att de föberätt mycket för de olympiska spelen, tunnelbanan var fräsh, mycket var skyltat på engelska och hutongerna (Hutong är en sorts traditionellt kinesiska bostadsområde typiskt för beijing) var upprustade. Det syntes att de har spenderat mycket pengar på att rusta upp Beijing men när vi vandrade runt hittade vi också de mer fattiga delarna med slitna gamla hus.

Vi hade en trevlig resa till Beijing, det var intensivt och många nya intryck. Det var därför också skönt att komma tillbaka till Yueqing igen, lite mindre folktätt.