En vardag i Kina

Jag vaknar upp som vanligt av byggnadsarbetet som pågår utanför, klockan är åtta och de har säkert hållt på i några timmar redan. Jag försöker somna om men då sätter fyrverkeriena igång, detta är också något som jag har vant mig vid sen jag kom till Kina. Fyrverkerier varje dag, och natt, varsom helst när som helst, de älskar fyverkerier. Jag stiger upp för att fixa frukost, har provat mig igenom Kinas hela yoghurt sortiment (vilket inte är särskilt stort), har tillslut hittat en favorit, men jag saknar fortfarande filen.

Klockan tio har jag min första lektion, det är för mina äldre elever (13 år). Jag går in i klassrummet och möts av fyrtio leende ungar som alla säger i kör "Hello Aganäs" (har försökt lära dem mitt namn ända sen jag kom hit men det är omöjligt för dem att uttala det). Då sätter musiken igång som signalerar att lektionen börjar, musiken pågår i en minut innan den tystnar (under eftermiddagen pågår den i cirka fem minuter och under den tiden sitter eleverna och masserar sina ansikten, blandat med musiken har de en kvinna som räknar meditativt på kinesiska "yi, er, san, zi, wo, liu, qi, ba").
Eleverna sitter tyst och tittar på mig, jag säger "hello, how are you?". De svarar långsamt i kör "I'm fine thank you, and you?" och jag svarar "I'm fine to, thank you". Efter detta tystnar jag, om jag forsätter prata på blir de oftast förvirrade och oroliga för att de inte förstår. Jag skriver ett ord på tavlan (det är oftast lättare för dem att förstå ett skrivet ord än när jag säger det) och frågar "do you know" oftast svarar de "ting bu dong" (betyder förstår inte). Efter detta följer cirka fyrtio minuter av mig gestikulerandes, mimandes och svettandes. Jag frågar dem nåt de säger ting bu dong, de säger nåt på kinesiska och jag svarar ting bu dong. Men de finner mig i alla fall underhållande och mina lektioner är ett avbrott från deras annars så hektiska schema (de går i skolan från kl sju på morgonen till nio på kvällen och sen har de en hög med läxor efter det). De sista tio minuterna brukar jag låta dem spela hänga gubbe eller nån annan enklare lek. Musiken sätter ingång igen och lektionen är över, jag har femton minuters paus innan nästa lektion börjar och jag upprepar allt igen.

Efter min andra lektion är det dags för lunch och jag skyndar till matsalen innan rusningen sätter ingång. I matsalen har de små fönster där vi kan hämta vår mat, innanför står det personal redo att fylla min bricka med det jag pekar på. Jag pekar på räkorna och säger "ne ga" (vilket betyder det där, om jag hade sagt detta i USA hade jag antingen blivit nerslagen eller stämd) "ne ga" ägg och tomater, "ne ga" bönor med chili. Jag går och sätter mig med de andra utländska lärarna och vi pratar igenom vad som har hänt under våra lektioner.

Lunchen varar alltid två timmar och under denna tiden går alla till sina rum för att sova. Jag går för att vila mig en stund, efter lunchen ska jag ha mina yngsta elever så jag behöver vara utvilad. Jag somnar till en stund men vaknar upp igen av fyverkerier men det är ändå dags att ta mig till nästa lektion.

Jag hinner knappt stiga genom klassrumet innan de börjar skrika "Hello Agläs", frågorna haglar över mig "how old are you?", "do you like watermelon?", "what do you hear?", "what do you see?", "where are you from". Jag svarar på några frågor sen säger jag till dem att vara tysta, det funkar för en sekund sen sätter de igång igen. I början försökte jag överösta dem men jag har märkt att det bästa är att prata riktigt tyst så att de måste vara tysta för att höra mig. Men jag kan aldrig få det riktigt tyst, förutom när de målar, då är de knäpptysta. Därför brukar vi för det mesta måla hälften av lektionerna och då kan jag gå runt och fråga dem olika saker och lyssna på en och en. Jag vet aldrig vad som kommer hända under dessa lektionerna. Jag har haft lektioner då en elev börjar spy, en annan slagit sig och börjat blöda, en tredje plötsligt börjat klippa håret på sin bänkkamrat. Jag är numera förbered på det mesta.

Efter två lektioner slutar jag för dagen och jag möter upp Helen för att spela lite badminton utomhus innan middagen, vissa dagar tar vi en kort cykeltur eller en promenad. Medans vi spelar passerar alla våra primary elever oss, de skriker "Hello teacher" Hello Helen" "Hello Alice" om och om igen tills vi är utom synhåll för dem. Detta händer varje gång vi stöter på en klass med primary elever de skriker "hello teacher" och det spelar ingen roll om vi svarar dem de fortsätter att skrika tills de inte kan se oss längre.

Efter middagen har vi mandarin lektion, detta har vi numera två gånger i veckan. Vi har nyss börjat med detta, det tog ett långt tag för skolan att organisera våra lektioner. Men nu har vi satt igång och det blir bara svårare och svårare, ett ord kan ha runt tjugo olika betydelser beroende på vilken ton man använder och i vilket sammanhang man använder ordet. T ex jag försökte lära mig att säga stopp, för att kunna stanna taxin på rätt ställe. Stopp på kinesiska är ting, så jag provade nästa gång jag åkte taxi och ville stanna, jag sa "ting", inget hände, jag upprepade "ting", taxiföraren tittade frågande på mig, jag prövade igen "ting, ting" och pekade mot vägkanten. Taxiföraren stannade men han tittade fortfarande frågande på mig, jag betalade och klev ur taxin. Det visade sig senare att ting om man uttalar det med fel ton betyder lyssna, så jag satt och skrek lyssna om och om i taxin vilket förklarade förarens förvillade min.

Efter en lång dag är vi oftast trötta under kvällarna så för det mesta brukar vi titta på en av mina piratkopierade filmer, planera morgondagens lektioner eller bara prata igenom vad som har hänt under dagen. Det är mycket att prata om, det händer mycket, en dag kan ibland kännas som en vecka. Innan jag går och lägger mig brukar jag först jaga lite myggor, sen somnar jag till ljudet av några avlägsna fyrverkerier.

Beijing

Jag har varit en dålig bloggare på sistone har inte uppdaterat min blogg på ett tag. Här händer så mycket hela tiden och det är svårt att skriva om allt. Under de senaste veckorna har jag hunnit besöka Hangzhou, Shanghai och Beijing (har jobbat lite där emellan också). Vi har haft semester under den senaste veckan som gått, People's Republic of China firade 59 år i onsdags och kineserna har därför haft några dagars semester (inte alla, många här har aldrig semester). Jag och Helen beslöt oss för att passa på att åka till Beijing under denna vecka, vilket även stora delar av kinas befolkning gjorde.

Har aldrig upplevt så mycket folk på ett och samma ställe, de tre första dagarna var det lite mindre folktätt men mot slutet av veckan kryllade staden av folk. Trots detta lyckades vi ta oss runt med tunnelbanan, att åka taxi var ingen ide p g a trafikstockningar. Vi föjde bara med folkmassorna och hoppades de var på väg till samma ställe som oss. Vid rusningstrafiken fick tågkontrollanterna trycka in oss för att vi skulle få plats på tåget. Vid en station skulle nästan hälften av alla människorna av, jag och Helen stod lägligt placerade framför dörren och det fanns ingen plats för oss att ta vägen. Jag kände hur de tog sats för att kämpa sig av tåget, det enda jag kunde göra var att hålla ett stadigt tag om Helen och hoppas att vi skulle överleva. Den första vågen kom och vi flög av tåget, sen kom en andra våg bakifrån med alla som ville komma på tåget och vi fick återigen slåss om att komma på tåget. Under hela denna tiden hade jag ögonkontakt med en kinesisk man som satt säkert, lite längre bort. Jag måste ha sett galen ut, kämpandes för mitt liv, när jag kom på tåget igen såg jag att mannen flinade lite lätt. Jag bara skrattade och tänkte att detta går de igenom varje dag.

Vi besökte den fantastiska muren, det tog ca tre timmar med buss dit, vi fick inga sittplatser. Det var fint väder och vi klättrade upp för muren, det var brant. När vi kom upp till den högsta punkten stannade vi och åt en liten picknick. Det är en lång mur det är otroligt att tänka sig att de släpat all den stenen uppför bergen. Många bilder blev tagna av oss, men vi är rätt vana nu och den kinesiska posen sitter i ryggmärgen, V-tecknet och ett stort leende (alla kineser vet hur man posar för en bild, jag tror det är något medfött). Sen skulle vi ta oss in till Beijing igen och upptäckte att kön till vår buss var nästan lika lång som muren (liten överdrift, men det var en lång kö). Det var även den första gången jag sett en fungerande kö här i kina, de hade vakter som höll ordningen. Alla stod där lugnt väntades, jag såg inte en enda sur min och efter ca två timmar var vi framme vid bussen. Den här gången fick vi sittplatser.

Vi försökte se så mycket som möjligt, muren, den förbjudna staden, sommarpalatset alla templen, men vi insåg att allt inte var möjligt, det är en stor stad. Jag kan sammanfatta resan som en enda lång promenad, vi gick och gick hela dagar. Trots detta köpte vi aldrig en karta, på nåt sett hittade vi för det mesta dit vi skulle. Vi gick vilse några gånger men då fick vi hjälp av nån snäll förbipasserande många gånger kunde de även engelska (mest i de centrala delarna).

Det märktes att de föberätt mycket för de olympiska spelen, tunnelbanan var fräsh, mycket var skyltat på engelska och hutongerna (Hutong är en sorts traditionellt kinesiska bostadsområde typiskt för beijing) var upprustade. Det syntes att de har spenderat mycket pengar på att rusta upp Beijing men när vi vandrade runt hittade vi också de mer fattiga delarna med slitna gamla hus.

Vi hade en trevlig resa till Beijing, det var intensivt och många nya intryck. Det var därför också skönt att komma tillbaka till Yueqing igen, lite mindre folktätt.

My name is Martin Luther King.

Rattelse, staden jag bor i heter Yueqing.
Har varit har i nastan tva veckor nu och vi trivs bra, de andra som jag bor har med ar Zoe och Claire fran england och Helen fran Schweiz. Jag har jobbat som larare i ungefar en vecka nu, det har vart bade roligt och ibland frustrerande. Jag har sexton lektioner varje vecka, sex av dem ar for elever i arskurs tva. De ar valdigt sota men har lite for mycket energi for deras eget basta (eller for mitt). Deras engelska kunskaper ar basic, de kan fargerna, djuren och allt man kan rabbla upp utan tanke, men de forstar inte alltid mina instruktioner. Hittills har jag mest lekt lekar och malat med de sma eleverna.
Resten av mina lektioner har jag for arskurs sju. De har varldens basta uppforande, om de vasnas racker det mesta med att jag ger dem en irriterad blick och sa tystnar de. Deras engelska varierar fran person till person, en del har studerat engelska innan och vissa har precis borjat. Jag har nagra klasser som bara kan saga my name is, men sa har jag andra klasser som jag kan tala till i hela meningar. Dessa manaderna kommer vara utmanande.

Mina fortsa lektioner har jag anvant enbart hunnit med att introducera mig. Jag later mina elever gissa hur gammal jag ar och var jag kommer ifran. Ingen har lyckats gissa ratt land, jag tror inte sarskilt manga av dem har hort talas om Sverige. Nar de har gissat ett tag ger jag dem en ledtrad, jag sager att mitt lands flagga ar gul och bla. Idag lat jag dem ocksa gissa hur lang jag var, nar jag berattade att jag var en och sjuttiotva blev de mycket imponerade och borjade klappa handerna. Jag kande mig nastan stolt, som om jag hade astadkommit nagot. De klappar ofta handerna nar de ar glada eller exalterade t ex om jag lyckas uttala en av elevernas kinesiska namn ratt klappar de handerna och sager very gooda. Jag gav tidigt upp hoppet om att lyckas lara mig deras namn eftersom jag har 14 olika klasser med upp till 40 elever i varje.

Nastan alla kineser som har studerat engelska har ett engelskt namn (och ett kinesiskt). De flesta av mina elever har fatt valja sitt eget namn. Nagra av de vanligaste namnen ar William, Nick, Bob, Sally, Linda. Ibland ar namnvalet inte helt lyckat, nagra killar har valt ett tjejnamn och tvartom. Vissa elever har bara valt ett engelskt ord eller hittat pa ett eget.
Top fem mest ovantade/misslyckade engelska namn:
1 Beauty
2 Fish (populart namn)
3 Banana
4 Demonhunter
5 Martin Luther King

Jag har fatt ett kontor som jag delar med nagra av de andra lararna i arskurs sju. De ar vanliga men i borjan var de lite blyga for mig (vilket de sjalva papekade). Jag fragade varfor och Mr Lee, min kollega, sa att det var for att han talade chinglish och ville inte att jag skulle skratta at honom. Han berattade att nar han studerade engelska under attiotalet fanns det inga utlandska larare, eleverna fick darfor enbart lara sig att lasa och skriva engelska. Min kontaktperson i kontoret heter William, hans engelska ar valdigt bra och han ar latt att prata med (han skrattar at nastan allt). Forsta skoldan fragade jag William om elevernas engelska niva, han skrattade bara och sa they are bad.

Igar var det Teachers Day har i Kina, alla eleverna onskade mig en Happy Teachers day och vi fick blommor fran rektorn. Vi fick aven mooncake, vilket ar en mycket marklig kaka. Den ar fylld av alla mojliga olika saker, vissa kakor har notter, russin, kardemumma medans andra ar fyllda med kott och chilli. Det ar alltid ett riskspel med mooncake, jag har atit nagra riktogt goda men jag har ocksa atit manga som smakar forfarligt.

Imorgon ska jag kopa en cykel och till helgen aker vi pa en weekend till Hangzhou, som sags vara kinas vackraste stad.

Xueqing

Trodde jag var på väg till Wenzhou men kom fram till Xueqing istället, vilket är en liten kuststad en halvtimma ifrån Wenzhou. Skolan som jag bor på ligger mitt i ödemark omgiven av risfält och byggnadsområden. Det tar ungefär tio min med buss att ta sig in till stadens centrum, vi funderar över att skaffa varsin cykel. Skönt att slippa storstan, Wenzhou har ca 7 miljoner invånare.

I lördags blev vi hämtade på flygplatsen av Lily, engelskalärarinnan på skolan och Mr Ling vår chaufför. De körde oss till våra lägenheter, vi bor i korridorsrum på skolans campus, (jag har min egen dusch, tvättmaskin, micro, kylskåp, tv, dvd och balkong) efter det bjöd de oss på middag med en av rektorerna på skolan. Han kunde ingen engelska så vi fick använda den lilla mandarin vi kan och lily översatte resten för oss. Han sa att det kändes som om han redan träffat oss förut, jag tolkar det som att han gillade oss. Efter middagen tog lily med oss till en bar inne i staden för att träffa hennes man och vänner, vi är de enda utlänningar i staden så vi får mycket uppmärksamhet. Baren hade ett liveband och de sjöng kinas olympiska sång enbart för oss.

Hinner inte skriva mer Lily kom precis och berättade att vi börjar jobba imorn. Vi skulle egentligen börjat på onsdag så vi har lite att gå igenom inför imorgon. aaah

Wenzhou

Ville bara meddela att jag äntligen vet vart jag ska bo de närmsta fem månaderna. Jag ska till Wenzhou vilket är en storstad som ligger på östkusten, ca sex timmar söder om Shanghai. Jag ska bo där med tre andra tjejer, har haft tur för de är de tre som jag har umgåts mest med här.
Jag är väldigt nöjd med detta, dessutom ska jag vara lärare i primary/middle school vilket var den åldersgrupp jag helst ville ha. Barnen jag undervisade under praktiken förra veckan var primary och de var underbara (för det mesta). Även om jag mådde dåligt under halva veckan tyckte jag verkligen om att vara lärare. Nu ser jag framemot att få börja jobba på riktigt och helger i Shanghai. Jag flyger till Wenzhou på lördag och börjar sen jobba på måndag (tror jag, man kan aldrig veta helt säkert i Kina).

Sir Agnes

Den här veckan har vi börjat med vår teaching practice, jag höll i min första lektion igår. Förutsättningarna var inte de bästa, har varit sjuk hela helgen. Jag är förkyld och har haft feber. Mådde inte särskilt bra igår men kände att jag inte kunde missa min första lektions så jag tog en Ipren och låtsades som att jag mådde bra. Mitt ämne för gårdagens lektion var färger. Innan lektionen hade vi (vi är indelade i grupper om 4 pers som har hand om vars sin klass under denna vecka) ingen aning om varken, elevernas ålder, vilken nivå deras engelska kunskaper låg på, eller hur många elever det var i klassen (vi visste ingenting helt enkelt). Det visade sig att barnen i min klass var mellan 7-11 år och att deras engelska var rätt bra, de kunde prata i hela meningar. Min lektionsplanering var egentligen lite för enkel för dem, men som tur var hade jag köpt med mig ballonger i olika färger som jag kunde distrahera barnen med, de älskade dem.

”What colour is this balloon?”

“This is a yellow balloon.”

“Give me the green balloon.”

“Don’t hit him with the white balloon.”

Jag fick improvisera en hel del under lektionen, vi lekte lekar och jag lärde dem en sång om regnbågens färger. Elevernas största svaghet var, inte helt oväntat, deras engelska uttal. De kallar mig för teashe för de kan inte uttala r eller ch, men jag teache framför sir vilket en del av barnen vill titulera mig som. Jag tror att den mesta tiden av mina engelska lektioner kommer gå åt att drilla barnen till att uttala orden rätt.

Har fortfarande problem med maten här så Zoë och jag åkte till ett gigantiskt supermarket för att hitta lite proviant. Hittade inte särskilt mycket, köpte ett lager med tonfisk på burk, de hade massa olika smaker. Jag köpte, tuna and tomato, spicy tuna, tuna with 5 spice. Har även provat den lokala pizzan som var helt okej. Även om jag har svårigheter med maten så har jag nu blivit riktigt skicklig med pinnarna. När jag kommer hem igen kommer jag kunna äta sushi med förbundna ögon.

Saker jag kan äta med pinnar:

* pommes frites

* uppskurna melonbitar (de är svåra för de är hala)

* långa, trådiga, gröna saker (omöjligt att få in hela på en gång. Det är ingen vacker syn)

* riskorn (kan välja ut ett riskorn och plocka ut endast det kornet)

Har bara hälften av utbildningen kvar och sen får jag reda på vart jag ska jobba. Ska bli skönt när vi är klara och jag får börja jobba på riktigt.

Haerbin.

Jag är nu i Haerbin en liten pittoresk stad med fyra miljoner invånare. Haerbin ligger i norra Kina nära den ryska gränsen, temperaturen är lite svalare här än i södra Kina. Vi bor på ett hotell som ligger inne på ett universitets campus. Universitetet är som en liten stad, har inte haft några svårigheter med att gå vilse inne på campus. Jag har inte hunnit se särskilt mycket av den riktiga staden. Men jag hade en halv dag ledigt i fredags då passade jag och min rumskamrat Zoë på att ta en tur till stadens ryska kvarter. Det var ett trevligt område med en fin kyrka, inuti kyrkan var det en utställning med gamla foton på staden och människorna från tidigt 1900-tal.

Tyvärr har jag inte mått särskilt bra den senaste veckan, min mage har inte riktigt anpassat sig till det kinesiska köket. Min föda består för tillfället främst utav ris, ägg, långa trådiga gröna saker och ett slags bröd som ser ut som ett fluffigt moln. Detta i kombination med att vi nu studerar fulltid tror jag är anledningen till att jag mått dåligt. Därför tog jag en dag ledigt igår och stannade inne hela dagen, jag rörde mig knappt från sängen. Det var nog första dagen sen jag först kom hit som jag kunde vila och ta det lugnt. Det har varit fullt upp sen jag kom hit.

Utbildningen är mer krävande än jag vad jag hade väntat mig, vi studerar bl.a. engelsk grammatik, hur man planerar en lektion, vocabulary och dagens sista lektion är alltid mandarin. Vi börjar 8:30 och slutar 16:15, efter det har vi läxor och hemuppgifter att göra. Redan om en vecka kommer vi få pröva alla tekniker som vi lärt oss på kinesiska elever.

Mandarin lektionerna var till början lite av en besvikelse, de tre första lektionerna fick vi enbart lära oss saker relaterade till skolans värld. Jag kan t ex säga ”jag är inte från Amerika, jag är en utländsk student” (vet inte i vilken situation den frasen kommer vara till nytta). Att vår lärarinna till en början bara skrev kinesiska tecken på tavlan gjorde mig inte mindre förvirrade. Men de två senaste lektionerna har varit bättre, jag har bl. a. lärt mig att räkna till tio och jag kan skriva några tecken tecken.

Har kommit fram till att mandarin är ett väldigt svårt språk. Jag kan t ex minnas ett ord men sen måste jag även minnas vilken ton man ska uttala ordet på. I mandarin använder de fyra olika toner, en som stiger, en som faller, en som först faller sedan stiger och till sist en som ligger stilla. Jag är rätt så bra på att härma ljuden vår lärare gör men efter tio sekunder har jag glömt bort det igen. Enda sättet att lära sig är att repetera orden tusen gånger om så att tonerna fastnar.

Det jag hittills har uppskattat mest med Kina är att människorna här har varit väldigt vänliga och tillmötesgående. De flesta kineser kan inte någon engelska, men även om de inte förstår vad man säger så vill de gärna hjälpa till. Om man t ex är på en restaurang och vill beställa något specifikt (och eftersom jag är vegetarian vill jag helst veta vad jag beställer) så ger de inte upp förrän de förstår vad man vill beställa (det blir mycket gester och en del ritande för att få dem att förstå). På några ställen har de t o m ringt upp en vän som kan prata engelska och som sen översätter för oss.

Min rumskamrat kom i det ögonblick in genom dörren, tydligen har en kinesisk man precis spottat henne i huvudet (hon vet inte om det var ett misstag, det spottas en del på gatorna här). Kanske är inte alla kineser lika vänliga och tillmötesgående, jag får helt enkelt ducka för allt spott på gatorna imorgon.

Nu tänker jag gå och lägga mig, god natt.

Ankomst

Hej,
Jag vet inte riktigt var jag ska borja, mycket har hant, ar trott och lite forvirrad.
Kom fram till hong kong efter ett dygns resande, dar fick jag veta att vi ( jag flog med tva andra svenskar och vi motte tre till pa flygplatsen) skulle vanta i 6 timmar for det var fler manniskor som skulle komma med ett senare flyg. Nagon av oss kom pa den fantastiska iden att aka in till Hong kong (vid det har laget var jag sa trott att jag kunde somnat staendes). Vi hamnade i en forort till Hong kong dar gick vi runt och tog foton av hoga hus sen akte vi tillbaka till flygplatsen. Nar alla kommit fram till Hong kong akte vi vidare via buss.

Vi (det ar folk fran skandinavien, england, tyskland, ukraina mm som ar har) bor for tillfallet pa ett internat i en stad som heter .... (har fragat om namnet men jag glommer det hela tiden). Vi ska stanna har i tre dagar vilket betyder att imorgon aker vi vidare med flyg till Harbin dar vi kommer stanna en manad for att studera engelska och mandarin mm. Jag vet att jag har sagt att jag skulle till Guangzhou (det var nog det enda jag visste om denna resan men tydligen sa stamde inte det).
Dessa dagarna i .... har Teach and Travelpersonalen (det ar sa bolaget heter som haller i denna utbildning) hallt oss alla sysselsatta med Teambuilding. Detta innebar att vi alla trotta europeer far leka namnlekar och sjunga pedagogiska sanger. Min favoritsang ar, Ive got peace like a river in my heart. Allt detta leds av tva speedade kinesiska lekledare.
Har inte fatt mycket somn min madrassar gjord av frigolit och stenhard, man kan bara ligga i samma position ca tjugo innan man borjar kanna en brannande smarta.
Hinner inte skriva mer maste ta mig hem igen med hjalp av min lapp dar det star pa kinesiska, jag bor har (och adressen).
Men jag mar bra och kanner mig spand infor fortsattningen av resan.
Kram Agnes